Prolog: Jag var Leslie Martin...

Jag skriver detta på inrådan av min mentor, vars namn inte kommer att nämnas i den här journalen för hans egen säkerhets skull. Ju mer tiden går, desto mer kommer jag att glömma av mitt gamla liv så medan det fortfarande finns i mitt minne bör jag dokumentera det. För min egen skull, så att tiden inte suddar ut vem jag en gång var. 

Jag var Leslie Martin, ett namn jag fortfarande kommer att bära med mig, men en identitet och en person som nu är borta. Det är ett pris av många som man får betala för att få ta del av den eviga natten. En uppoffring jag gärna gjorde för att få det nya liv som nu väntar mig. 


Så, vem var Leslie Martin? 
Han föddes i en liten byhåla mitt ute i ingenstans, vars namn inte ens är värt att skriva ner. Den yngsta av tre söner till paret James Martin och Eva Martin. Äldsta brodern, Harald, dog av sjukdom redan som ungdom. Andra brodern, John, försvann ut i världen när han blev myndig och hörde aldrig av sig till familjen igen. 

Leslie älskade att läsa redan i ung ålder och spenderade mer tid med böcker än med andra människor. Mest för att böckerna och karaktärerna i dom inte skrattade åt hans klumpighet och retade honom aldrig för att han försvann in i sig själv till och från utan att märka av omvärlden. Hans intresse för litteratur, både fiction och fakta, var vad som ledde honom till hans död. 

En sen kväll på biblioteket, när Leslie nyligen fyllt 18 år, mötte han den mystiska, främmande mannen som ett par år senare kom att bli hans mentor. Det krävdes mycket övertalning och en hel del prövningar för att mannen skulle gå med på att göra Leslie till ett av nattens barn, men Leslie var envis. Han ville se evigheten med en vampyrs ögon, vandra genom århundradena som en tyst skugga i natten och se världen utvecklas och förändras. 

Men en vampyrs liv är inte så enkelt eller så glamoröst som böcker kan få det att framstå, vilket hans mentor förklarade för honom tidigt. Efter lång tids kontakt och nattliga träffar på biblioteket så ansåg mannen att Leslie var redo att ta det sista steget för att bli en vampyr, om han fortfarande var säker på att det var vad han ville. 

Han accepterade mannens erbjudande och det var den natten som Leslie Martin dog och jag föddes. 

Jag kommer fortfarande bära mitt mänskliga namn så länge som det är möjligt. Min mentor har förberett mig på att jag kan behöva byta både namn, identitet och utseende under min förhoppningsvis långa livstid. Han är lärt mig så mycket, förberett mig så väl under alla dessa år som jag har levt med honom. 

Men det mest intressanta han lärde mig var något som jag inte väntade mig från en vampyr. Oavsett hur gamla vi blir, hur starka vi än är och hur mycket kunskap vi samlar på oss så ska vi aldrig glömma vad vi en gång var. Vi är vampyrer nu, men en gång var vi människor. Nu är vi jägarna, men vi har varit bytena. 

Vi får aldrig glömma vårt ursprung och aldrig underskatta styrkan, intelligensen och användbarheten hos människorna. För en gång så var vi en av dom och med en enkel liten handling så kan dom bli en av oss. 

"Det är ej död som för evigt vilar;
och i evigheten bryts även dödens pilar"

H.P . Lovecraft - Den namnlösa staden

"Sådär, blir det bra?" frågar Leslie och vänder sig om mot den mörkklädda vampyren.
Vampyren närmar sig med ljudlösa steg och tittar ner över Leslies axel. Han förblir tyst en liten stund medan han läser.
"Det är ganska ont om detaljer," säger vampyren till sist. "Om några århundraden kan det där väcka mer frågor hos dig än svar. Men det är du som avgör vad och hur mycket du vill minnas."
"Jag tror inte att jag glömmer mitt förra liv i första taget," svarar Leslie. "För mig är det här alldeles lagom."
"Då så," säger vampyren.

Han böjer sig plötsligt närmare och Leslie sväljer lite och känner sig obehaglig till mods.
"Bra jobbat, Leslie," säger vampyren. "Men nästa gång, använd din egen penna...!"
Irriterat så sliter han den blodröda pennan ur Leslies hand och Leslie sänker skamset huvudet.

Så tar historien sin början...