Kapitel 2: Med sådana vänner...

Vecka 1, Dag 2

Bridgeport

Totalt antar dagar: 2

Viktig notering till mig själv: 

Försök aldrig någonsin att sova nere i ett tunnelbanesystem igen. Trots min djupa sömn så går det inte att stänga ute det dundrande ljudet när tågen far förbi. Vart som helst är bättre än det, så inga fler dagar därnere om det inte är absolut sista alternativet. 

Blåtiran från igår är borta, men det värker fortfarande i magen och ansiktet efter smällarna. Det är den dåliga sömnens fel, hade jag fått vila ut ordentligt så hade mina skador läkt helt under dagen. Jag hoppas bara att den försvunna blåtiran inte väcker några misstankar hos Dean vid vårt möte. 

Vädret verkar vara på min sida idag. Det har regnat hela seneftermiddagen och verkar inte sluta i första taget. Jag tänker ta en liten risk och gå ut före solnedgången, skyddad från solen av molnen. Det ger mig mer tid till att hitta ett lämpligt byte före midnatt. Att gå till mötet på tom mage vore oklokt, då jag inte vet vad som väntar... 

Sekunderna tickar långsamt förbi för Leslie när han sitter och väntar i den lilla parken vid Dornhus-stationen. Han kom dit nästan en timme tidigare än avtalat, rädd för att komma för sent och riskera att missa Dean. Det är en lite udda situation han befinner sig i och han undrar vad hans mentor skulle säga om han kände till att Leslie försatt sig i en situation där han är så pass beroende av en människa, sin andra dag som självständig vampyr.

Klockan borde närma sig midnatt nu. Leslie känner sig både otålig och nervös. Han har suttit här ett bra tag nu och det finns inget som säger att det är Deans gäng som hittar honom först...
Fotsteg, en otydlig närvaro. Leslie kommer snabbt på fötter och gör sig redo för vad som helst.
"Lugn, grabben, du är alldeles för lättskrämd för ditt eget bästa."
Med en låg suck av lättnad så vrider Leslie på huvudet och får syn på Dean, som kommer gående längsmed den svagt upplysta parkgången.
"Det enda man verkligen behöver frukta i den här staden är Organisationen," säger Dean. "Och du har halva foten inne där, så du har ingenting att vara rädd för."

Halva foten inne? Det låter lovande, men Leslie vill inte hoppas för mycket och vågar inte riktigt sänka garden heller.
"Så, jag kom hit som du ville," säger Leslie och låter mycket nervösare än vad han hade menat. "Vad händer nu?"
"Först så slappnar du av lite," svarar Dean lugnt. "Kommer du in på bossens kontor så pass spänd och stirrig som du är nu så kommer du tas för snut i täckmantel eller tjallare och dödas på fläcken. Hade vi velat döda dig så hade vi gjort det igår."
Leslie märker att han spänner sig mer än vanligt och gör sitt bästa med att slappna av utan att sänka garden.

"Du är här, så jag antar att du vill ha jobb," säger Dean och får en skämtsam liten glimt i ögat. "Eller åtminstone en arbetsintervju."
"Ja, jag... behöver det," svarar Leslie.
"Jag har diskuterat det hela med bossen och han är väldigt intresserad av träffa dig," fortsätter Dean. "Vi får se vad det leder till."
"Vad händer om jag inte duger till jobbet?" frågar Leslie.
"Ingenting," svarar Dean med ett litet leende. "Du går därifrån och förhoppningsvis hörs vi aldrig av igen. Har du fler frågor eller är du redo att sticka?"
"Nej, inga fler frågor," säger Leslie och ler lättat.
"Så, det var bättre. Som sagt, slappna bara av så kommer du klara dig fint."
Dean ger honom ett uppmuntrande leende och signalerar åt Leslie att följa efter honom.

Jag tänker inte beskriva i detalj vad som hände, varken vägen till någon av Organisationens högkvarter eller mötet med deras boss. Huvudsakligen för att vara på den säkra sidan, då jag aldrig kan förutse vad som kan hända och vem som kan råka få tag i min journal. 

Dean vinkade till sig en taxi och vi åkte till utkanten av staden, till lokalen där jag skulle få träffa ledaren. Enligt Dean så var det en av många lokaler som Organisationen "ägde" och den enda mötesplats som var någorlunda känd för allmänheten. 

Hela vägen dit så pratade Dean på, om vad som än verkade falla honom in. Det tog bort spänningen och en större del av nervositeten jag kände inför mötet. I den stunden trodde jag att han bara ville vara artig och småprata lite för att få tiden att gå, men nu i efterhand så tror jag att han pratade på så avslappnat för att avdramatisera situationen lite. 

Jag vet inte varför, men han vill verkligen ha med mig i Organisationen. Även om jag borde vara glad över hans stöd så känner jag mig mer misstänksam än tacksam. Vad har han att vinna på att jag går med? Jag får se upp och inte sänka garden, helt enkelt. Det är alldeles för sent att backa ur nu. 



"Kanonbra jobbat," ler Dean brett och ger Leslie en klapp på axeln. "Bossen gillade dig verkligen!"
"Jasså?" frågar Leslie skeptiskt medan dom går längs den mörka korridoren som leder till lokalens utgång. "Jag tappade räkningen på alla pikar och svordomar som han hävde ur sig till mig under samtalet."
"Tonen häromkring är lite hård ibland, men det vänjer man sig vid. Men ta det inte personligt, bossen har det lite jobbigt just nu. Hans fru lämnade honom och tog hans hundar med sig på köpet, men lämnade kvar barnen. Till råga på allt så sitter hans pojkvän inlåst och riskerar ett livstidsstraff."
"Hans... vadå!?" utbrister Leslie förvirrat och försöker ta in allt som han nyss fick höra.

"Tragisk historia," fortsätter Dean som om han inte hört Leslie. "Men det kan vara bra för dig att känna till så att du inte drar upp några personliga saker med bossen den närmaste tiden. Han har väldigt kort stubin."
Dom kommer fram till dörren och innan Leslie får en chans att säga något så har Dean öppnat dörren och gått ut. Leslie skyndar efter, men väl utanför så tvärstannar han och kommer av sig helt.

Därute står hela gänget från gårdagen och väntar på dom. Allas blickar faller på Leslie när han kommer ut och han sväljer. Stämningen känns spänd och obehaglig och Leslies instinkter skriker åt honom att fly därifrån. Dean ler däremot brett emot dom alla.
"Han är inne," säger Dean. "Hälsa på er nya kollega."
Genast så förändras stämningen helt och flera av dom lyser upp lite.
"Det var som fan," säger en bekant röst till vänster om Leslie. "Jag trodde inte att du hade det i dig."
Han vrider på huvudet och får syn på kvinnan som spöade upp honom natten innan.

Bara åsynen av henne får Leslie att vilja backa undan lite. Kanske syns det på honom. för Emma brister ut i skratt.
"Ta det inte så personligt," ler hon. "Det var bara jobb och du såg ut som ett enkelt mål, men jag hade visst fel. Om det får dig att må bättre så hade jag dödat dig snabbt och smärtfritt istället för att dra ut på det som jag ofta gör."
"Hur skulle det kunna få mig att må bättre?" frågar Leslie kort.
Emma stirrar på honom ett ögonblick innan hon suckar uppgivet.
"Dean, han har ingen humor," klagar hon.
"Bra, då kanske du kan få något vettigt gjort ihop med honom," säger Dean. "Du och Gilbert var ingen bra idé till att börja med och ni har knappt lyckats få något vettigt gjort dom senaste veckorna."
"Skyll inte på mig!" säger en annan bekant röst argt och Leslie tittar åt hållet som rösten kommer ifrån. "Det är hon som inte kan fokusera på uppgiften och blir distraherad av bokstavligen allt hela tiden!"

Han känner mycket väl igen grabben som sitter på marken bredvid dörren. Vad sa dom att han hette...? Gilbert?
"Visst, skyll på mig," säger Emma irriterat till svar. "Ignorera det faktum att du slåss som en nittioårig gumma med reumatism och skyll allt på personen som ordnar upp alla problem som du orsakar."
"Ja, dom två minns du säkert," säger Dean till Leslie. "Gilbert var den nyaste medlemmen i gänget fram tills nu. Han är ung, men snabb och kvick och bra på lås. Emma är..."
Han pausar och ser ut att tänka efter lite över hur han bäst ska beskriva henne. Emma tittar förväntansfullt på honom med ett brett leende och en retsam glimt i ögonen.
"Vi kallar henne för speciell," inflikar en glad kvinnoröst. "Det är det snällaste ordet vi kan använda."
Leslie känner igen henne också. Kvinnan som stod vid Deans sida igår och som starkt ifrågasatte att rekrytera Leslie till Organisationen.

Nu ler hon artigt mot Leslie och verkar inte missnöjd över det hela i alla fall.
"Natasha," presenterar hon sig kort, men hennes tonfall är vänligt. "Behöver du få tag i något... mindre lagligt, så är det mig du vill prata med."
"Hon skojar inte," säger Gilbert med ett brett leende. "Hon har världens nätverk av kontakter. En gång skaffade hon fram ett paket grädde, ett par splitternya jeans och en flaska fransk parfym åt mig mitt i natten."
"Vad i hela världen behövde du allt det till mitt i natten?" frågar Leslie.
"Byxorna för att han spillde grädden över sig själv, grädden för att den var utspilld och parfymen för att be sin dejt om ursäkt för det otroliga raseriutbrott som han fick på grund av grädden och byxorna," säger en mansröst och skrattar.
Resten av gänget instämmer i skrattet och Gilbert vrider ilsket bort huvudet, alldeles knallröd i ansiktet. Skrattet är smittsamt och Leslie kan inte låta bli att le medan han kollar efter mannen som sa det där. Den sista medlemmen i gänget.

När mannen märker Leslies blick så slutar han skratta och får en allvarlig, nästan bister uppsyn.
"Du kan ta stryk och du är snabb," säger han. "Vad mer kan du?"
"Jag... eh... är snabb och kan slåss lite," säger Leslie osäkert. "Annars så lär jag mig nya saker snabbt och är aktivast på natten."
Mannen funderar lite och ser skeptisk ut, men rycker sedan på axlarna.
"Det är en början i alla fall," säger han. "Mitt namn är Kenton, flyktbilsförare och livvakt. Jag uppfattade inte ditt namn...?"
"Åh, jag heter Leslie," svarar Leslie och försöker le vänligt.
"Vad gulligt!" utbrister Emma uppspelt. "Får jag kalla dig Lele?`Äh, spelar roll, jag kommer kalla dig för det ändå!"

Leslie blinkar förvånat ett par gånger och vet inte riktigt vad han ska svara på det.
"Så, Leslie, har du någonstans att ta vägen nu?" frågar Dean.
"Ärligt talat, nej," svarar Leslie. "Jag är... mellan lägenheter för stunden, kan man säga."
"Jag misstänkte det," säger Dean och kastar en snabb blick på Leslies slitna skor och smutsiga kläder. "Oroa dig inte, Organisationen tar hand om sina medlemmar. Kenton, du har väl plats hos dig?"
Han får en nick till svar.
"Då är det avgjort," säger Dean. "Du får bo ihop med Kenton tills vi hittar någon bättre lösning. Tills du har lärt dig hur vi gör saker häromkring så kommer du jobba ihop med honom. Han har varit med i Organisationen lika länge som jag och har koll på hur vi jobbar. Förstått?"
Långsamt så nickar Leslie och försöker återfå talförmågan. Han känner sig så överväldigad att han inte får fram ett ljud.

"Kenton, ta med grabben till lägenheten så han hinner göra sig lite hemmastadd," säger Dean och vänder sig sedan till Leslie. "Imorgon börjar arbetet, så se till att vila upp dig och var redo."
Leslie ler och nickar, men hinner inte säga något förrän Emma hoppar ner från containern och kommer fram till dom.
"Åh, Kenny, jag hänger på!" säger hon glatt. "Det är du som har alla videospelen, eller hur?"
"Ja, det är jag," suckar Kenton.
"Toppen, då åker vi!" säger Emma och börjar gå. "Kensky, Lele, kom igen! Sätt fart, ni två!"
Med ytterligare en suck, som låter bra mycket mer irriterad än den förra, så vänder sig Kenton om och går efter henne. Leslie ger Dean, Natasha och Gilbert ett sista vänligt leende innan han skyndar efter.
"Jag är inte den enda som hon ger smeknamn till, gissar jag," säger Leslie lågt till Kenton när han hinner ikapp honom.
"Innan månaden är slut kommer hon ha gett dig minst ett dussin till," säger Kenton och han låter inte det minsta road.

Jag tror aldrig att jag kommer aldrig glömma känslan första gången jag lade ögonen på hyreshuset till mitt första hem i Bridgeport. En stor, sliten skyskrapa under renovering i utkanten av ett annars fint bostadsområde. Spänningen, förväntan och känslan av att ha lyckats någorlunda, även om det bara är en början i en delad lägenhet högst upp i ett skruttigt hyreshus. 

En unken lukt slår emot Leslie när han kliver in i lägenheten efter Kenton och Emma.
"Ja, här är det," säger Kenton och går bort till kylen i kokvrån. "Det är inte mycket, men det duger gott åt mig."
Lägenheten är långt ifrån imponerande, men jämfört med att sova nere i tunnelbanan så är den rena himmelriket. Emma dyker raka vägen ner framför TV:n, sliter åt sig ett par kontroller och startar upp videospelet som står på golvet. Väldigt... framfusigt.
"Nå?" frågar Kenton. "Duger den, eller?"
"Ja, visst!" svarar Leslie. "Den är... fin. Jag menar, det är bättre än ingenting. Alltså, jag... jag har inget bättre altern..."
Han avbryter sig själv och slår handen för ansiktet. Varför kan han inte formulera en vettig mening utan att låta dryg och otrevlig?

Kenton höjer ögonbrynen lite åt Leslie medan han slår sig ner vid köksbordet med en burkläsk i handen.
"Jag ber om ursäkt," säger Kenton sarkastiskt. "Hade jag vetat att prinsessan av Sunlit Tides skulle komma hit och bo här hade jag åtminstone städat lite..."
Det får Emma att frusta till av skratt och Leslie skäms.
"Jag har bara en säng, så du får ta soffan," säger Kenton, som om ingenting hade hänt. "Hyran står Organisationen för, men du får fixa din egen mat."
"Låter bra."
Leslie misstänker att Kenton är ganska härdad och att det kommer krävas ganska mycket för att få honom att reagera eller bli riktigt upprörd. Något som Leslie är tacksam för, så klumpig som han själv kan vara.
"Om ni två har tjattrat klart så kan väl någon komma hit och spela?" säger Emma, utan att slita blicken från skärmen. "Det här spelet är mycket roligare om man är två."

Skeptiskt så sneglar Leslie på TV-skärmen. Spel har aldrig varit hans grej och bilspelet som Emma spelar verkar inte ett dugg lockande.
"Glöm det, jag tänker sova," säger Kenton irriterat. "Hur länge hade du tänkt stanna här egentligen?"
"Jag ska bara spela lite," svarar Emma. "En timme eller tre..."
Kenton suckar och reser sig upp.
"Om du vill sova så kasta bara ut henne," säger han till Leslie. "Hon har ett eget hem och det finns en gräns för gästfrihet."
Han försvinner ut i det andra rummet. Tveksamt så går Leslie och sätter sig ner i soffan bredvid Emma. Hon ger honom en snabb blick och nickar sedan mot TV:n.
"Andra handkontrollen ligger där," säger hon. "Låt mig bara klara den här banan så kan du hoppa in. Kontrollerna är jätteenkla."

"Nej, jag tänker inte spela," säger Leslie. "Det finns en sak som jag inte kan släppa..."
Båda två sitter tysta i någon minut och Leslie slötittar lite på bilarna som kör runt som galningar på TV-skärmen.
"Ut med det då!" utbrister Emma till sist. "Jag är ingen tankeläsare... än, i alla fall."
"Du såg upptagen ut, så jag..." börjar Leslie, men avbryter sig själv. "Om eran boss inte hade godkänt mig... det finns inte en chans att jag bara skulle ha fått gå därifrån och fortsätta med mitt liv som ingenting, eller hur?"
Strax efter att han ställt frågan så trycker Emma på pausknappen och vänder sig mot Leslie. Hennes min är svårtydd, men leendet på hennes läppar finner Leslie ganska obehagligt.
"Du är inte så dum som du ser ut, Lele," säger hon till sist och återupptar sen spelandet. "Nej, då hade du fått ett par skott i huvudet och sen hade vi dumpat dig i hamnen."

Trots att han hade väntat sig ett liknande svar så känner han sig kall inombords. Från och med nu behöver han vara försiktigare och inte kasta sig ut i potentiell livsfara så lättvindigt.
"Vad är det med dig och slänga lik i vatten...?" frågar Leslie, då han plötsligt kommer ihåg att Emma pratat om precis samma sak natten innan.
"Jag tänker på dom stackars havskräken som har det så svårt," svarar Emma utan att slita blicken från skärmen. "Giftiga utsläpp, utfiskning, sopor som dumpas i vattnet överallt. Det minsta man kan göra är att ge dom lite gott att äta på när man har något över."
Leslie har svårt att avgöra om hon skojar eller är allvarlig, men han gillar inte tonfallet hon använder...
"Jag är så glad över att du inte blev min rumskompis..." säger han uppriktigt.
"Du vet inte vad du går miste om, Lele," flinar Emma brett. "Så kom igen nu, ta upp handkontrollen och spela lite nu! Ska du sitta här och slöa kan du lika gärna vara med."
Med en liten suck så går Leslie bort och hämtar den andra handkontrollen medan Emma glatt förklarar hur spelet fungerar och hur han ska göra.

Det här har varit två väldigt intensiva nätter i rad med väldigt mycket att ta in på kort tid. Ett liv som brottsling är ingenting jag funderat särskilt mycket på, även om min mentor nämnde det som ett passande yrke för vampyrer. Men nu verkar det som om jag dras djupare och djupare in i det, oavsett vad jag tycker om det. 

Jag hade min chans att backa ur, men alternativen var inte många och såg inte bra ut. Så det verkar inte bättre än att jag är en tjuv nu. Mitt liv kommer förhoppningsvis vara långt, så det skadar nog inte att prova på det här i några årtionden. Problemet är dock inte att leva ett liv i kriminalitet, utan det är att kunna lämna det livet sen när det väl är dags... 

Dean och gänget har varit otroligt vänliga och trevliga, men jag är inte dum. Dom förväntar sig fullständig lojalitet i utbyte och att lämna Organisationen lär det inte vara tal om. Det här kommer bli en väldigt intressant och spännande tid... om jag bara kan hitta ett sätt att lämna tillbaka bossens skrivbordsprydnad utan att åka fast...